Jag har sedan sista delen av 2012 varit med i den underbart, suveräna, toppen gruppen Online Stickcafé på facebook. Här förs intressanta diskutioner, delas av råd och tips, inspireras i mängder, tilldelas hjälp för alla som ber om den, och framförallt så är det en massa trevliga stickare som umgås på nätet.

 

Det senaste jag så var en kvinna i gruppen som undrade om bara hon var "monogamstickare"... Jag har efter detta funderat över om jag  inte ska ge detta en chans. Då jag själv med lätthet kan ha mellan 3 och 7 projekt samtidigt med resultatet att alla projekt tar väldigt lång tid på sig att bli klara känns det helt klart som ett bra förslag.

Sagt och gjort så bestämde jag mig för att jag skulle ge det en chans och då mer bestämt ta ett UFO åt gången och göra klart det som ligger och "skräpar" (stickning skräpar aldrig men jag hittade inte något ord som passade).

 

I går kväll hade jag gjort klart 4 av de 12 UFO:n jag hittat när min snart 5åriga dotter tittar över min axel precis när jag scrollar förbi en klänning på ravelry. Hon tittar lite snällt på mig, blinkar med sina långa ögonfransar och säger...

"- Mamma, jag och min lillasyster hade ÄLSKAT att ha likadana klänningar vet du va... "

Lillasyster är snart 2 år och mönstret täckte båda storlekarna... Hur sjutton skulle jag kunna säga nej???

Jag har ju garn i min stash/mitt lager så varför inte. Klart det blir två klänningar. Tack å lov var det ett enkelt och snabbstickat mönster! Little Winifred heter den på ravelry.